Takpanelerna i biosalongen vibrerar, bioduken är svart och jag har precis sett den vackraste och mest poetiska inledningen av en film någonsin. Utan att ett ord yttrats, enbart med scener i slowmotion och klassisk musik visar Lars von Trier upp fraktioner av filmens kommande scener. Scenerna i inledningen får mig att fundera; vad betyder den scenen? Varför? – Ja, “varför”, är en återkommande fundering filmen igenom. Men det är inte varje scen var för sig som har en mening, utan det är en delmängd av en större helhet. Inledningen berättar på sätt och vis i förväg vad filmen kommer handla om och hur den kommer att sluta, jorden kommer att gå under, och förvänta dig inte en film av dramatiska vändningar eller mirakel i typisk hollywoodmanér.
Filmens fokus ligger på två systrar, nygifte Justine (Kirsten Dunst) och hennes syster Claire (Charlotte Gainsbourg). Fokuseringen märks främst genom att filmen är uppdelad i två akter som var och en går in på djupet för att gestalta Justines och Claires personligheter.
Justine ser allt som det är. Hon hatar de fasader, traditioner och riter människor använder för att skapa mening i livet. Hon har en manodepressiv personlighet och beskrivs flera gånger i filmen som sjuk. Hon är inte rädd att dö, hon är inte rädd för att jorden ska gå under, “det är inget att sörja för” som hon säger. Däremot är hon rädd för riterna, för sitt äktenskap, det som människor “måste” göra för att vara lyckliga. Enligt mig har Justine den starkaste personligheten, hon är intressant, hon är mystisk och hennes handlingar är ofta svåra att förutsäga och förstå.
Clair är en motpol till sin syster. Hon älskar livet och uppskattar det traditionella, för henne är giftemål och familjelycka en naturlig del av livet, liksom att dö en naturlig död, inte av en “dum planet”. Hon är livrädd för att jorden ska gå under och hon tvivlar på att forskarnas beräkningar stämmer, även om det är hennes make som lett forskningen om planeten “Melancholia”.
Filmen utspelar sig på en herrgård som ägs av Clair och hennes make. Det är nästintill inga scener som utspelar sig utanför herrgården och dess marker, vilket gör att historien skulle vara utmärkt som teater. Det gör även att det blir enklare att fokusera på karaktärerna i filmen.
I första akten kretsar berättelsen kring Justines bröllop, det är fest och en glad stämning bland de flesta av gästerna. Men det är enbart en yta som döljer den allt mer turbulenta tillvaron som genomsyrar filmens huvudkaraktärer. Det som döljer sig under ytan tar sig uttryck genom pinsamma tal inför brudparet, tårar och vredesutbrott. I första akten, som utspelar sig i en annan tidpunkt än andra akten, är “Melancholia” inte officiellt känd.
I andra akten står världen inför den kommande planetpassagen, forskarna har gett lugnande besked om att Melancholia kommer passera på ett säkert avstånd från jorden. Men amatörastronomer på internet är av en annan åsikt, deras tro är att gravitationen kommer få planeterna att börja cirkulera kring varandra, den så kallade dödsdansen, vilket kommer leda till en oundviklig kollision. Det är dessa teorier som skrämmer Clair, även om hennes man påstår att det är en ofarlig passage, så kan Clair inte ignorera de alternativa ryktena och teorierna som cirkulerar. I andra akten får man följa Clair, hennes oro och desperata försök att undgå sanningen.
Skådespelarinsatserna är extraordinära och Lars von Trier lyckas verkligen göra filmens huvudkaraktärer naturtrogna och intressanta. Filmen kräver att tittaren är vaken och är beredd att läsa mellan raderna. Det finns mycket i filmen som inte förklaras rakt ut, således finns det mycket som är öppet för egen tolkning. Vilket jag tycker om, jag vill kunna analysera och tolka filmer på mitt egna vis. Melancholia är inte en film för den stora massan, som tittare behöver man uppskatta att inte få allt förklarat för sig.
I slutscenen spelas episk musik i biosalongens högtalare samtidigt som huvudkaraktärena tillsammans inväntar jordens undergång. Några minuter senare, när allt liv slocknar på bioduken, så slocknar musiken tvärt och det blir svart i salongen. Jag är stum och tillsammans med en fullsatt biosalong sitter jag kvar, ingen yttrar ett ord.
Det var en häftig känsla. Jag har aldrig vart med om att slutet av en film haft en sådan direkt inverkan på publiken. Tystnaden bestod, men mörkret ersattes av ett svagt ljus från de eftertexter som tonades in och ut på duken. Slutet var ett av de vackraste slut som jag någonsin skådat i en film.
En film om det förfärligaste man kan tänka sig, att förlora ett barn och komma över sorgen. Med fokus på minnen och det positiva så ger “Flickan från Ovan” sin egna tolkning av tragedi vilket ger tittaren något att fundera över. Med en hjärtskärande röst återger filmens huvudperson berättelsen från “andra sidan”. 
